Adrian var en ängel som vanligt och var riktigt snäll mot Brittany.

Det vill säga på de stunder då hon inte lekte för sig själv. Hon uppförde sig också riktigt bra men sökte ofta efter uppmärksamhet och kunde bli lite bortskämd när hennes bror eller mamma hela tiden fick underhålla henne, mata henne eller bara titta på henne när hon lekte.

Men Adrian kom gärna till undsättning när Brittany kände sig ensam.

När Adrian var på skolan, tvillingarna sov och den lilla äldsta flickan i familjen lekte snällt utan någon uppmärksamhet, hon tyckte i alla fall om att Lyssa var i rummet, så kunde deras mor sova gott och drömma sött om sina intressen.

Ibland kunde Lyssa börja prata med sig själv. Adrian tyckte det var konstigt men men det han funderade mest på om det ämnet var om han skulle svara på vad hon sa eller om han bara skulle vara tyst, det var svårt att tyda vad han skulle göra när hon tycktes hålla en konversation med sig själv endast.

Men snart kom stunden då tvillingarna skulle få uppleva nästa ålderssteg. Lyssa var inte så orolig eller nervös över proceduren längre utan hade bekräftat vad födelsedagstårtan gjorde fastän hon inte alls förstod hur det fungerade.

Adrian firade på, medan Lyssa tittade lugnt på sin dotter som snart skulle bli lite äldre.

Caryn växte glatt upp och fick samma hårfärg och ögonfärg som sin mystiska far.

Sedan var det Damiens tur som växte upp i en svärm av glitter. Han blev lik sin syster men hade inte samma nyans på sin hud men lika vacker ändock.

Även Adrian fick sin tur att stå framför den färgglada bakelsen mot sitt nya liv som tonåring.

Ännu en lyckad födelsedag fick Adrian att se tillbaka på.

Adrian fixade sig med spegeln och fick ett nytt stiligt utseende.

Under tiden då några av barnen växte upp blev ett annat avundsjukt och började skrika för att känna sig behörig.

Men ingen blev arg på henne utan storebror lyfte bara upp henne för han ville inte se någon ledsen på sin födelsedag.

"Så ja, så ja, lillan, din födelsedag kommer snart den också. Då kommer allt handla om dig", sa Adrian tröstande och Brittany började längta.

 Lyssa älskade all hjälp hon fick från Adrian och fick mer tid att umgås med barnen mellan sömnen. Livet verkligen lekte för Lyssa just nu. All stress för att ta hand om alla barn var som bortblåst och hon verkligen uppskattade alla sina små underbara barn.

Adrian tog med sig en vän hem från skolan, Elspeth Cook. De var bra vänner och Adrian var till och med lite förtjust i henne, men Damien tittade lömskt på henne.

Brittany var överlycklig över att ha två nya lekkamrater, så nu var hon knappt någonsin ensam längre.

Och Adrian gav hela tiden kärlek till sin lillasyster.

Lyssa spenderade mycket tid med de små som älskade att ha sin mamma på lekgolvet.

Snart kom också Brittanys födelsedag som Adrian lovat, och det var nog den bästa dagen i hennes liv för alla ögon var riktade mot henne.

Hon skrattade sött när glittret omfamnade henne och förvandlingen påbörjade.

I pyjamas stod där en äldre Vixen där lilla Brittany just stått.

Brittany satte upp det starkt blåa håret prydligt och Lyssa köpte en fin sommarklänning som hon gillade mycket.

Tvillingarna hade fortfarande färdigheter att lära sig innan de kunde komma till deras storasysters ålder, men med en mamma och en bror gick det bra med att lära två barn på samma gång.

Men nu blev det ju orättvist igen. Adrian har en skolbal, och senare studenten, samt läxor som Lyssa hjälpte honom med och tvillingarna behövde mycket tid, så Brittany fick inte så mycket uppmärksamhet som hon ville ha. När hon i stället ville sura i ett hörn med några leksaker klagade hon över att leksakerna inte räckte till, de var tråkiga, trasiga eller nerdreglade. Lyssa uppmanade bara att hon kunde hitta på något annat men hon fann ändå saker att klaga över.

"Aaaah, meteoriten kommer mot oss! Gaaaah!", lekte Lyssa med Damien. Han hade svårt för att gå på pottan i början men när Lyssa var där gick allt bra. Men allt Lyssa kunde tänka på var att familjen behövde ett nytt hus, och det snabbt. De var fem personer som trängdes ihop i en etta.
        Om socialmyndigheten fick reda på det skulle de nog inte gilla det, tänkte Lyssa. De hade dock inte mycket pengar heller, så det skulle bli svårt att hitta ett hus stort nog. Och visst ville hon ha ett hus, hon ville inte leva i en liten lägenhet med ungdomar som har fest varje helg på andra sidan väggen.

"Jag brukar byta kläder ibland, till lite olika stilar. Just nu har jag mina tränigskläder. Och här sitter jag och äter tårta... Jag kanske borde gå ut och faktiskt träna när jag har kläder till det på mig... Men jag gillar tårta...", sa Lyssa till Caryn som inte förstod riktigt vad hon sa, men det skulle nog ingen, hon pratade mest för sig själv men tyckte det kändes bättre att faktiskt prata med ett ansikte.

Skolbalen närmar sig och Adrian ville fråga Elspeth om hon ville gå med honom, men tänk om hon inte gör det. Adrian samlade sitt mod och traskade över till hennes hus och knackade på. han tränade på vad han kunde säga medan han väntade på att någon ska öppna dörren: "Halloj, Adrian här, men jag antar att du redan känner mig, typ, uhh så saken är... Nej... Du, jag, dansen... Nej... Elpeth, jag... Elspeth..."
"Ja?", hörde han en röst och tittade upp. Där står Elspeth i dörröppningen och han rodnar. Hon hänvisar honom att gå ut och prata. "Så vad ville du?" frågade hon lätt och Adrian fejkar ett leende under pressen.

"Jo... Det jag ville säga var... Eh, det är lite svårt att säga..."

Även Brittany var hemma hos en vän. Pojken som var döpt efter en mäktig gud, Jupiter, bodde i ett stort och flått hus. Och så mycket leksaker han ägde! Brittany hade aldrig sett något sådant. Hon hade roligt när hon lekte, men blev också något besviken över att hon inte hade sådana leksaker eller ett sådant fint hus.

Lyssa hatade tanken att berätta någon bortföklaring till vart hon skulle, eller att berätta sanningen för den delen, för Adrian och Brittany så hon smög ut när de inte var hemma. Hon tyckte att om hennes barn gick ut och hade roligt skulle hon också få det. Hon lämnade tvillingarna med en barnvakt och gick på krogen. Bredvid henne satt en man som hon la sin blick på en stund.

 När mannen gick ut på dansgolvet följde hon med, och de började att dansa tillsammans.

Det tog inte lång tid förrän en stöt sattes.

Och mer tid som inte var lång gick och mer saker hände.

Några kvällar senare var det dags för Adrian att gå på skolbal. Han hade hyrt en limousin som han ville överaska Elspeth med. Han såg fram mot den här kvällen så mycket.

När han skulle hem igen hade så mycket hänt så han kunde knappt hålla reda på att i huvudet. Han hade kysst Elspeth, blivit tillsammans med henne och dansat med henne hela kvällen. Det var rena drömmen för honom och han svävade på moln hem.

Lyssa mådde illa på morgonen och kunde inte förstå att hon gjort det igen, visst var det inte säkert men hon hade varit gravid tre gånger tidigare så hon kunde tyda tecknen.

Hon förstod: Lyssa skulle bli mor en gång till. Men något var annorlunda. Hon var inte rädd eller nervös den här gången. Hon älskade sina barn och hade faktiskt inget emot att få ett till.

Samma dag vaknade Lyssa ur en tupplur av ett ljud, utan att något var konstigt.

Men vid hennes säng stod en vitklädd man som hon aldrig sätt förut. Hon blev skräckslagen. En inbrottstjuv? En kidnappare? Hon måste skydda sina barn!

Lyssa drog med mannen till dörren och skulle just slänga ut honom när han sa med en mjuk röst:
"Se upp för Adrasteia". Sedan fösvann han snabbt ut ur dörren och lämnade Lyssa förvirrad.
"Jag ringer efter polisen!", ropade Lyssa när hon stack ut huvudet efter honom, men han hade redan försvunnit runt hörnet i trapphuset. Han försvann snabbt och Lyssa kunde knappt tro att hon sett honom överhuvudtaget.

Hon ringde aldrig någon polis och dagen bara pågick helt normalt. Lyssa kunde dock inte sluta tänka på mannen men tänkte att det antagligen bara var någon galning som löpte amok i staden, eller en inbrottstjuv som blev påkommen. Det sistnämnda skrämde henne. Hon kunde ha blivit rånad.

Brittany gick och tänkte mycket på vad Lyssa hade sagt om att hitta någon hobby eftersom hon inte tyckte om att leka med leksakerna de hade eller att leka med tvillingarna länge, och Adrian ville aldrig leka med henne för han pratade bara med Elspeth hela dagarna.

Dörrarna i denna lägenhet var tunna, vilket gav mer lust att flytta, men Brittany kunde höra Lyssa prata om böcker med Damien. Hon tryckte ena örat mot dörren och tjuvlyssnade, hon ville inte gå ut och lyssna på riktigt för att hon ville inte ge sig, men visst lät böcker intressanta, man kan leva i en värld utanför sin egen som är mycket mer spännande. Lyssa pratade om några böcker hon läst, dock var Damien något för oförstående för litteraturlektioner i den åldern men Brittany lyssnade med intresse.

Lyssa satt också och drog historier med Caryn. Hon tyckte det var jätteroligt men förstod ungefär lika mycket som sin bror.

"Adriaan! Ta undan disken! Du är så snuskig, hur ska man kunna äta här när du lämnar en massa smutsdik!?", klagade Brittany men Adrian var i andra tankar.

Ingen disk blev bortplockad så länge Adrian väntade på att Elspeth skulle ringa. Hon var rätt så inne i fantasy och gotik och frågade sin pojkvän om han tyckte om magiska drakar.
         "Eeh, drakar? Jag självklart, jag eeh... Älskar drakar!", sa Adrian lite tveksamt, men vad gör man inte för kärleken, den här gången vid namn Elspeth?

Brittanys nästa födelsedag var här Lyssa kunde inget annat än att tänka på att hon nyss lärde henne att gå. De växer upp så fort.

Med en pillrig känsla i kroppen och en massa glitter klev Brittany in i tonåren.

Även tvillingarna fick växa upp.

Som Brittany blev också Caryns första tid som barn i pyjamas.

Caryn hjälpte till att fira sin tvillingbror.

Med ett leende, och pyjamas han med, växte Damien upp.

Caryn får också en klänning av Lyssa som är av hennes favoritfärg, lila.

Tvillingarna får en säng som present på deras födelsedag, men det blir riktigt trångt i den lilla lägenheten.

Och snart blir det ännu trängre för Lyssa får snart ännu ett barn.

En liten son föds i ett hav av blått, grönt och rosa glitter. Namnet på pojken bestämmer Lyssa ska bli Ethan, och aldrig har Lyssa blivit så lycklig vid en födsel. Livet lekte, hon hade det jättebra, om något lite trångt, med sina barn och hon älskade Ethan så otroliht mycket, och det skulle säkert hennes andra så underbara barn också göra. Han hade ett bra liv att se framemot.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad har jag att säga tro..? Heh, den snygga repliken Adrian säger innan Elspeth öppnar dörren kommer från Avatar: den siste luftbändaren haha C: En av de bästa tv-serierna som någonsin gjorts :D Ja, jag är sexton och kollar på Nickelodeon. Det är jag stolt över! :T
Halloj, Zuko här.

Om någon vill veta är Jupiter den högsta guden inom romersk mytologi. JAHA. Aa faktiskt.

Fan vad jag aldrig har mycket att säga på dessa pratgrejer. Why do I do it then? Åh, det påminner mig; det finns nu en engelsk version av 101 själar som jag arbetar på:
lyssa100babychallenge.wordpress.com
Keeeuuult C: No hay mucho. Det finns ej mycket där än men det kommer :b

Adios amigos c:

Orginala inlägget är från 17 jun 2012

Hennes tankar blev så där suddiga när hon klev in i hissen med mannen och hon mindes knappt vad som hände.

Bortsett från suddiga händelser och något paranoida tankar var Lyssas nya liv rätt underbart. Hennes barn gjorde henne lycklig, trots att de förstörde hennes sömn och krävde mycket uppmärksamhet. Adrian var snäll som alltid och lekte med sina leksaker. Hans favorit var utan tvekan den stora gula bilen. Lyssa tyckte om att leka med tanken att Adrian skulle växa upp till en stilig trevlig bilfantast, det var i alla fall så hans personlighet var nu som ett småbarn.

Sådana stunder då Brittany sov som en ängel och Adrian var sitt duktiga jag, var de som Lyssa värderade mest.

Lyssa började må illa på morgonar och den suddiga händelsen i hissen började ge Lyssa oroliga tankar. Hade hon gjort det igen?

Och inte lång tid gick tills hon fick svaret. Och ja, visst hade hon gjort det igen. Hon väntade ännu ett knyte av lycka och insomnia. Men den första tanken som slog Lyssa var:
           Det bevisar ingeting...
       

Adrian var en duktig pojke och lärde sig att gå, prata och gå på pottan snabbt och fick använda den magiska tårtan en gång till.

Med lite glitter och en piruett blev han till en stilig ung pojke.

Med nya kläder och frisyr bevisas detta på nytt.

Adrian fortsatte att vara en snäll son, för att han hjälpte gärna Lyssa med saker hon inte kunde hinna med, som somliga sysslor.

Och visst fick han nog egenskapen att vara entusiastisk över bilar, för det var det ända han tänkte på, bland hans redan existerande egenskaper som att gilla stora familjer och att ta hand om andra.

Lyssa var fortfarande nervös över det konstiga omvandlingen till äldre åldrar, men tyckte ändå att Brittany skulle få bli lite äldre och Adrian intygade att det inte var så farligt och grattade sin syster.

Brittany var uppspelt över sitt födelsedagsfirande. Hon hade ärvt Lyssas starka hårfärg, men hade lite mattare, lite mer blåa gröna ögon.

Och det var inte länge kvar tills det var någon annans födelsedag.

 Lyssa hade beställt en säng åt Adrian som verkligen ville ha en våningsäng. Den läskiga bilden som var målad under sängen skrämde honom men Lyssa förklarade att det inte var något speciellt med den och att han inte alls skulle vara rädd för en teckning, trots att den faktiskt skrämde henne med.

I Brittanys syn på världen fanns det inga faror och livet bestod bara av att sova, äta och leka.

Adrian följde sin systers exempel och hade inget problem med tvådimentionella monster under sängen längre. Han hade trots allt både sin mamma och syster i samma rum som inte visade något tecken av obehag.

När även Lyssa låg och tog en tupplur fick hon sig en chock, som hon ändå började bli van vid.

Kramperna började och Adrian fick tankarna bort från otäcka figurer, en större rädsla tog deras plats, hans mamma hade ont.

         "Var inte rädd hjärtat, det är bara ditt småsyskon som kommer, jag har varit med om detta förut" försökte Lyssa lugna ner Adrian. "Du kan vara lugn" sa hon mellan kramperna. Hon hade fött två barn redan men födslarna var ändå olika varje gång, så van blev man nog inte i första taget.
         "Hur ska jag kunna vara lugn?! Du plågas ju, jag ser ju det!"

Lyssa kunde inte tänka på sin panikslagna son längre, inte heller hann hon ta en taxi till sjukhuset för att den sista etappen i förlossningen skedde snart.

En vacker liten flicka tog sitt första andetag i en svärm av glitter.

Hon märkte det inte först men Lyssas graviditetsmage var kvar. Hon behövde mer plats åt sin lilla flicka och tvillingen som skulle komma. Hon sprang ner till ingången av lägenhetsbyggnaden och lade ner sin dotter och påbörjade det andra piruetten. Efteråt kunde hon inte riktigt förstå varför hon sprang ner dit, men Lyssa är sådan; inte ens hon förstår vad hon gör ibland.

Det var spännande. Den första födelsen hemma, och hon skulle få mer än ett barn.

Den här gången blev det en son, lika vacker som sin inte så mycket större storasyster.

Flickan fick namnet Caryn och pojken Damien. Lyssa införskaffade två spjälsängar till, nu fanns det fem sängar i den lilla ettan, lite trångt började det bli. När hon höll i sina nyfödda älsklingar kände hon något. Hon visste inte vad. Det var inte någon vanlig känsla, det var som något ont som varslades. Det var något speciellt med dessa barn, men hon kunde inte lista ut vad det var.

---------------------------------------------------------------------------------

Glad mors dag alla mödrar som förhoppningsvis har färre än 100 barn att ta hand om!

Det är ju mors dag så jag var tvungen att dra mitt arsel till den här bloggen och fortsätta historien om allas älskade mor, Lyssa C: Eller ja, i alla fall Adrian, Brittany, Caryn och Damiens mamma...

Namnet Caryn är inspirerat av min kära vän Karin c: Jag har tillägnat en sim åt dig :T ... Hon har aldrig spelat spelet eller nåt så hon förstår nog ingenting... Hur kan man leva utan sims?! ...

Orginala inlägget från 27 maj 2012

Som tur var så verkade Adrian trots allt lycklig och han älskade att bli omfamnad av sin mor. Lyssa fick låta sin moderinstinkt ta över och pojken fick det bra.

 Men en stund kunde hon unna sig utan plikterna som mor och lämnade sin son hemma med en barnvakt för att gå ut. Hon kände lusten att träffa folk och ha kul trots att hon var trött och sliten och kanske borde ha sovit i stället. Ändå var hon pigg och ville snarare festa. Lyssas huvud var sådan ibland. Lite kluven.

 Den trötta men pigga Lyssa beställde mat, men ingen dryck. Hon hade inte lust att förgifta sig denna kväll.

En man vid andra sidan baren sneglade och tittade på Lyssa.

Lyssa lade märke till att baren hade ett foosball-bord. Hon mindes inte om hon någonsin ens spelat  det men hon ville bara spela.

Lyssa hade väldigt roligt med sina små män av plast. Hon kunde verkligen känna gräsets lukt och ropen från andra fotbollspelare som om hon var mitt i en fotbollsmatch.

Efter en stunds spelande blev Lyssa snabbt trött och ville hem och sova så mycket hon kunde tills att hennes bebis skulle väcka henne. Hon kunde lätt stanna och umgås med sin motspelare, eftersom det antagligen var det han ville, men hon kände sina modersinstinkter ta över och att hon varit borta från sin son alldeles för länge.

Så fort hon kom hem så slängde hon sig till sängs och somnade som ett annat litet barn.

Adrian var ett snällt litet knyte som kunde vara riktigt gullig när han inte skrek och var ledsen. Lyssa kände sig glad över att ha ett så snällt litet barn och hoppades att han skulle förbli sådan hela livet ut. Hon tänkte på att Adrian skulle växa upp och bli stor en dag han med, även fast det verkade så svårt att tro.

En inbjudan blippade på hennes rätt så föråldrade mobiltelefon och hon lade Adrian i barnvaktens händer. Den var från någon vän hon skaffat. Eller från någon gammal vän som hon inte kunde minnas, hon visste inte riktigt. Men trots det så tog hon varenda chans att få träffa folk och kanske veta lite mer om sin bakgrund. Lägenhetsbyggnaden såg hemskt flott ut och ytterst lockande. Snobben inom Lyssa tittade fram och ville leka vinsmakare.

Vistelsen varade inte länge. Inte för att värden verkade ha en ostadig ekonomi och en slabbig lya, utan snarare att det var ganska tråkigt. Jag umgås bara med sofistikerade simmar som jag, som man kan smutta på lite vin tillsammans med och skvallra med om familjen Jones drama med Johnny som sägs varit otrogen, oj nu har jag sagt för mycket... Lyssas högt uppsatta tankar försvann snart och hon blev sig själv igen.

Väl hemma tog mamman Lyssa över passandet över Adrian då barnvakten började bli trött och gärna gick hem.

Dagen efter fick Lyssa ett samtal från rektorn på den lokala skolan. Han sa att han behövde någon som kunde undervisa barnen i konst under dagen för att den vanliga läraren blivit sjuk. Hon hade tänkt vara hemma hela dagen med sin son men förslaget lät så skönt i hennes öron att hon var tvungen att säga ja. Detta skulle bli jätteroligt. Hon drömde om att bli konstnär och detta skulle bli en ny upplevelse på vägen dit.

Hon begav sig till skolan och gick till det klassrum hon fått sagt att hon skulle ha lektionen i. Hon öppnade dörren och möttes av många unga, nyfikna ögon. Barnen var runt tio år gamla och hon började lektionen väldigt avslappnat. Rummet var fyllt med målarartiklar och barnen fick göra lite vad de ville medan Lyssa själv såklart inte kunde hålla fingrarna från verktygen. Barnen satt och skvatt färg på sina canvas och hade jätteroligt. De fick bete sig hur barnsliga och busiga de ville, tavlorna kom att påminna om modern konst med någon enkel färg på en annan.

Dagen blev väldigt lyckad och Lyssa kände sig stolt; både för att hon varit en duktig lärare och haft en bra lektion men även för att barnen gjorde fina tavlor allihopa, även om man inte är duktig så kan man ju alltid skvätta färg eller dyligt för att få till någon häftig effekt, och att barnen hade jätteroligt men samtidigt lärde sig mycket och började att uppskatta konst. Dock var Lyssa lite fundersam över hur den ordinarie läraren skulle reagera nästa lektion då alla barn börjar kasta färg över honom.
       Hon kunde inte heller låta bli att tänka på Adrian. Han skulle antagligen börja på den där skolan en dag.  Den verkade som en bra skola och han kanske får lite omtycke hos rektorn som känner hans mamma som hjälpte honom en gång när han satt i sticket.

Hon tog en promenad genom skolområdet på vägen hem.

På lekparken såg hon en man som spelade fint på sin synt. Hon stod en stund och lyssnade. När han var klar gick hon fram och gav honom lite pengar.

Lyssa gick till och med och berömde honom på hans spelande och kände sig snäll. "Du är superduktig med den där synten."
"Tack, det var snällt sagt. Och tack för dricksen" sa mannen. "Och det är ett digitalpiano, faktiskt".
"Heh, jaha. Jag vet bara inte så mycket om elektroniska flyglar" svarade Lyssa.
"Jo, den största skillnaden är väl att ett digitalpiano är mer som ett keyboard fast är mer inriktat till ljud som..." mannen förklarade men Lyssa slutade att lyssna. Det var svårt att hänga med när det var inforation som hon inte visste mycket om. Hon hade ju dessutom just blivit van vid att vara den som lär ut.
"...Jag älskar att spela instrument som piano. Jag är hemskt intresserad av kultur och olika konster." Lyssa tog upp lyssnandet igen.
"Är du intresserad av konst? Jag med!" avbröt Lyssa, för att också komma med något i samtalet som hon var så djupt koncentrerad på.

De fortsatte att prata och de märkte att de hade mycket gemensamt. Till slut bjöd Lyssa med mannen, som hette Lenny, hem för att visa honom några målningar hon gjort.

"Du får ursäkta att min lägenhet är otroligt stökig. Jag har just flyttat hit." sa Lyssa medan hon stoppade i sig salad som Lenny inte var hungrig för.

När Lyssa trodde att hon hade skaffat en trevlig vän så började Adrian gråta. Hon försökte att få tyst på honom men förgäves. Han vägrade bara vara tyst. Lenny blev trött på oljudet och i stället för att hjälpa till eller åtminstone bry sig så stack han.

Efter det var Adrian snäll och tyst igen som vanligt. Ville du att den snälla, svikande, mannen skulle gå? Tänkte Lyssa.

Adrian hade varit en lika liten bebis ett tag nu och Lyssa försvann ofta i tankar om en äldre liten bebis som kunde börja skolan, skaffa sin första flickvän, ta studenten, flytta ut, skaffa ett jobb och en familj. En tår letade sig ner längst hennes kind när hon tänkte på sin sons framtid som hon skulle göra så bra som möjligt. Hon mindes drömmen och vad ängeln sagt om någon konstig tårta som skulle få barn att åldras. Hon förstod inte vad hon menade. Kanske att kakan var spetsad med tillväxthormoner som skulle få barnen att växa, eller något. Hon köpte en tårta för att få se vad den var bra för. Den påminde henne om en födelsedagstårta och en tanke slog henne. Hon visste inte när Adrians födelsedag var! När hon tänkte efter visste hon inte vilket datum han hade föds, eller ens vilket datum det var idag. Datum verkade bara inte existera. Detta var en konstig värld. Efter en stund undrade hon hur hon ens visste vad ett datum var eftersom det inte existerade. År verkade heller inte existera, men ändå visste hon vad det var.

Hon bestämde att idag kunde vara Adrians födelsedag. Så hon introducerade honom för sin födelsedagstårta. Helt plötsligt började han att glittra och skratta. Lyssa blev skräckslagen och lade ner honom på golvet och vågade inte se på vad tårtan gjorde med honom. När hon vände sig om och tittade på där Adrian hade legat så såg hon bara ett litet barn och ingen Adrian. Hon plockade upp honom och såg i hans ögon att detta var Adrian. Hon blev lite rädd först. Men sedan fylldes hon av stolthet och lycka över att hennes son just blivit lite äldre.

Han var en stilig liten pojke utan några av Lyssas speciella gener. Adrian växte upp med brunt, böljande hår och ljumma blåa ögon.

Lyssa var så stolt över sin lilla sötnos och ville inte att han skulle behöva växa äldre. För att han skulle bli gammal till slut, han med, och flytta ut och älska en fru och dumpa Lyssa på ett ålderdomshem. Denna tanke roade henne. Man kanske kan gömma alla tårtor?

Den framtidsvisionerande modern började instruera sin smått förstående son. "Du får inte prata med främlingar och inte kliva in i en bil till en heller. Du måste plugga hårt i skolan och skaffa bra utbildning, du vill ha ett bra jobb, eller hur? Lita inte på allt du läser, titta inte på solen för länge och peta inte på osten..."

Lyssa bestämde att träffa sin så kallade vän Lenny igen. Han hade inte gjort något illa egentligen och Lyssa ville inte vara arg på honom. Hennes hjärta brydde sig bara om Adrian nu mera och det var inte glad över att lämna honom. Men barnvakten kom som alltid och Adrian verkar tycka om henne så Lyssa kunde låta sig gå ut en stund.

Lyssa kom ihåg hur trevlig och sofistikerad Lenny var och de hade det riktigt kul. Han bjöd på några drinkar och Lyssa blev lite annurlunda som vanligt.

Killar ska vara känsliga, romantiska och uppskatta fina saker som musik och konst. Eller vad är det alla tonårstjejer säger..? Jag vet inte, jag har inte haft någon tonår...

Lenny förstog inte att man inte ska utnyttja en berusad flicka i tonårstankar men de bestämmer att de ska ha lite roligt.

De går hem till honom och när Lyssa ser hissen får hon en busig idé.

"Jag bor på femte våningen, jag har en fin säng som jag tror du skulle passa bra i" säger Lenny som en lite löjlig replik.
"Varför vänta..?" säger Lyssa som verkar lite bättre på att prata sensuellt.

Efter att Lyssa och Lenny haft lite roligt i hissen gick hon hem i en lycklig marsch.

På morgonen är fortfarande inte alkoholen helt ur hennes system och hon känner sig lite skamlig när hon ska ta hand om sin son.

"Jag kanske är borta ibland eller verkar lite borta när jag är här, men jag tänker alltid på dig. Jag kanske inte alltid är den bästa morsan, men jag försöker, okey? Vad jag än gör så älskar jag dig." försöker Lyssa förklara för sin lilla son som bara just lär sig prata.

Lyssa glömde ibland att ta hand om sig själv när hon har små mycket att göra för Adrian men ibland tycker Adrian att det är trevligt att bara leka på sin lediga tid.

Lyssa kände sig helt plötsligt lite illamående och hade börjat lägga på sig lite vikt trots att hon inte ätit eller rört sig olikt mycket än vanligt. Det kan bero på mycket men hon förstod, av någon anledning, direkt vad som försiggick. Hon skulle få ett till barn.

Vad var det som hände med Lyssa egentligen? Det var så mycket som var oförklarat hos henne. Hon vaknar upp utan något som helst minne av sitt liv och medan hon bygger upp ett nytt så börjar hon producera barn hit och dit utan mening.
Skulle hon verkligen klara ett till barn med ett sådant rörigt liv?

"Ser du brum-brum-bilen? Du gillar brum-brum-bilar?" sa Lyssa med en ljus rös. Lyssa kunde vara riktigt barnslig ibland och njöt av att leka med sitt lilla barn.

En natt inte mycket senare vaknade Lyssa plötsligt, men denna gång var det inte på grund av att Adrian skrek efter mat.

 Det var en annan bebis som ville ut och se livet. Hon skyndade sig och tog en taxi till plåsterkåken för att föda.

En liten flicketös kom till världen som fick namnet Brittany. Doktorn kontaktade Lenny som var pappan till den nyfödda flickan. Men Lyssa ville inte veta av honom.

"Jag hjälper till att ta hand om vår dotter. Jag kan flytta in om du vill. Du kan få hjälp av mig. Vi kanske borde gifta oss. Jag kan bli din sons pappa också. Jag vill dela mitt liv med vår dotter." sa Lenny men Lyssa ville inte flytta in eller gifta sig med denna vän. Han hade ogillat hennes son och utnyttjat henne så hon blivit på smällen. Det var hans fel att Brittnay föddes men hon tyckte samtidigt inte att han skulle vara delaktig i barnets liv för att Lyssa ville ha sin dotter för sig själv. Hon visste inte riktigt varför hon var arg på honom eftersom han egentligen givit henne denna gåva och nu ville hon inte låta honom röra henne. Det var som att något sade åt henne att det bara var hennes barn och att hon var tvungen att ta han om henne själv.
Och det skulle hon göra. Med hela sitt hjärta.

En sak i denna del borde jag förklara.. "Peta INTE på osten!" Tehe... Det är en historia bakom det... Som visserligen bara jag förstår, men... Det var så här; vi i klassen skulle besöka en ostfabrik (Ja, jättekult var det..) och läraren tjatade hela tiden att vi inte fick röra några av produkterna eftersom de skulle skickas över hela Sverige och till andra delar av Europa och om man la i lite einebrantsbasiller i en sats så kunde tusentals människor bli sjuka. ...Eller något i den stilen.. Så lärarn sa hela tiden "peta inte på osten". Och det var liksom en rolig fras..

Dagen efter så fick vi reda på att en person faktiskt hade petat på osten (D8 Noooes!). Och gissa vem den personen var..? Jo, lärarn...

Orginala inlägget från 13 apr 2012

 Lyssa vaknade upp i en gränd helt ovetande av hur hon hamnade där. Hon kom faktiskt inte ihåg något alls. Hennes minne var helt suddigt och tomt på samma gång.

Mannen kom ut ur en byggnad som Lyssa även ser fler komma ut från. Det verkade vara en bar. Ett bra ställe för en som inte vet var hon ska gå.

Om det inte är hans lägenhet, vems är det då?, tänkte Lyssa.

Hon gick ner till porttelefonen för att läsa av namnen som står uppradade.
... "Barrington Webb"... "Rosa Phingrar"... och... som hon trodde.. "Lyssa Vixen". Om det nu var hennes namn så tillhörde lägenheten henne.

Innan hon gav sig ut för att leta efter sin identitet så letade hon först i kylskåpet för något att äta.

...Och så klart blev måltiden en katastrof.

En skål med hemskt lagade makaroner, en tallrik med vem-vet-hur-gamla rester och en bakfylla gör inte en tjej kry.

 På väg ut från lägenheten så var Lyssa tvungen att stanna upp och kasta upp lunchen. Vilken var anledningen till att trycka i sig den hemska skålen om man ändå bara måste spy upp den igen..?

 Lyssa ringde på hos en granne i hopp om att få veta mer om sig själv. Om hon var högljudd eller stökade ner på gården skulle vara lyckad information. En kvinna i en rosa zebramönstrad klänning kom ut. "Eh.. Jo, jag bor här i huset och... eh..." började Lyssa.
"Jasså? Jag har aldrig sett dig här förut. Jag vet, du har nyss flyttat hit, eller hur? Du kan inte tro att du bara kan smyga dig hit utan att ha en inflyttningsfest!" sa grannen glatt. Grannen som hon fick reda på hette Rosa verkade vara en livlig och festlig människa.
Lyssa mindes ju stort sett ingenting men hon tyckte att om hon hade bott i den där lägenheten länge så borde hon ändå komma ihåg något som binde henne till den, men det ända hon känner är att hon inte hör hemma i den lägenheten. Hon kunde just ha flyttat in. Det lät rätt för Lyssa och grannarna kände henne inte. Så måste det vara. Lyssa spelade med. "Ja, jag bor i lägenheten längst upp, längst bort.."
"Åh, vad skönt att den gamla ragatan äntligen har flyttat ut. Hon gav mig världens gåshud, liksom. Alla ba shit hon ba.." började Rosa berätta.
"Vänta, vem?" avbryte Lyssa.
"Hehe, det kanske du inte vill höra som bor där nu, men det bodde en galen häxa i den lägenheten, sägs det. Ingen hade sett henne på ett tag så vi antog att hon äntligen stuckit här ifrån. Fattaru?" svarade grannen.

"Hon var alltid instängd i den lägenheten. Det sägs att hon bara kom ut på natten och jagade och dödade folk, som en räv, brukar de säga." fortsatte Rosa. Hon gjorde till sig och berättade dramatiskt men det var tydligt att det var rykten som gick. Skulle man fråga någon annan så skulle berättelsen låta annorlunda. Men visst kunde det vara sant. Det verkar logiskt. Någon gammal galning bodde i Lyssas lägenhet innan henne, det var den personen som hade skrivit underliga saker på väggarna, det var stökigt för att hon nyss flyttat in och klottret på väggarna var kvar för att hon inte har hunnit tapetsera över det.

"Jag ska sluta skrämma upp dig nu. Jag vill ju inte att du ska flytta ut", skrattade grannen, som om man skulle tro på att det inte var helt överdrivet. "Det var trevligt att träffa dig. Men hörru, jag ska på en fest ikväll, vill du följa med? Det blir inget speciellt, bara några vänner som träffas, de blir nog glada om jag tar med mig en extra". Lyssa såg detta som ett bra tillfälle att träffa lite folk härifrån. Hon var ju trots allt nyinflyttad.

 Den lite mer upplysta Lyssa gick tillbaka till sitt hem och hittade lite kläder som hon kunde ha på sig när hon skulle ut senare ikväll. Medan hon väntade på att tiden skulle gå så tog hon och städade lite.

 Hon tittade på den halvmålade canvasduken, tog upp en pensel och bestämde sig för att måla klart den.

För att hon var rädd för att vara överklädd så bytte hon om till sina vanliga kläder innan hon åkte på festen.
När hon väl kom på festen märkte hon att hon var nervös. Ingen där visste vem hon var (eller så gjorde de det, det skulle inte hon veta) inte ens hon själv gjorde det.

 Hon hälsade på värden och gästerna fort, och ingen av dem kände igen henne. Hon kände sig ovanligt blyg och smög in genom en dörr när ingen såg. Hon hamnade i ett sovrum där hennes blick drogs till en fin sänglampa. Tankar rusade genom hennes huvud. Skulle de sakna den om hon tog med sig den? Nej, så kunde hon inte göra, det är stöld. Men de stod bättre till än henne. Hon förtjänar den mer.

 Det var väl inte så svårt?

 Och när man väl har börjat...

Bara en liten stol..

Vilken fin... och dyr... spis de har..

De märker säkert ingen skillnad..

Lyssa hittade alla andra gäster lyssnande på en av dem, som spelade piano. Just nu ville hon bara vara en snäll gäst som kunde smälta in i bakgrunden och gjorde som alla andra.

Festen tog slut och alla gick hem till sitt. Lyssa var glad att få gå hem, och det var faktiskt även värden..
Innan hon gick och lade sig så tog hon sig en titt i spegeln. Hon såg annorlunda ut. Inte för att hon visste helt hur hon såg ut, men något viktigt höll på att hända...

...Något hon fruktade.

Och det hände fort. Redan nästa dag var magen mycket större. Lyssa kom ihåg den konstiga drömmen hon hade. "Denna värld är annorlunda" hade den underliga skepnaden sagt. Visst var den det.
Ett liv höll på att växa inom henne. Lyssa var inte alls redo att ta hand om ett barn. Hon hade inte mycket pengar och en liten lägenhet. Hon minns knappt pappan, hon minns ju ingenting! Hennes liv var redan i botten, hur skulle hon då kunna ta hand om ett barn??

Lyssa kände sig hemma med sitt stafli och spenderade mycket tid hos det för att få tankarna åt andra håll.

Sedan kom stunden hon fruktade mest av allt.

Medan solen gick upp så gick vattnet och kramperna började komma.

Utan några som helst förkunskaper om detta så skyndade hon sig till sjukhuset för bästa möjliga förlossning.

Ut kom hon med en liten pojke som hon bestämde sig kunde heta Adrian.

Paniken slog till när de kom hem. Lyssa visste inget om att uppfostra barn, och hon hade alldeles för mycket att tänka på som det var med sin minnesförlust. Hon hade inte nog med pengar eller kunskaper att kunna ha ett barn. Men den värsta tanken var att den här lilla pojken skulle behöva växa upp med en ensam mamma som inte vet någonting om någonting. Han skulle inte få en riktig uppväxt.

Men när Lyssa matade sin son och såg honom vara nöjd lyftes hennes humör. Hon kunde göra det här. Hon skulle inte bara leva sitt liv för sig själv längre. Nu hade hon en son som skulle bli som en del av henne.

Orginala inlägget från 4 jan 2012

"Kan du snälla säga vad du gör? Jag fattar ingenting! Hur ska jag kunna skaffa ETT HUNDRA barn?? Jag har aldrig ens tänkt på att skaffa barn, i alla fall tror jag inte det. Jag vet ingenting, jag måste ha minnesförlust, eller något... Du har inte drogat mig, eller..? Och vad ska du föreställa? En ängel? Du, jag är inte ens troende... Inte vad jag tror i alla fall... ARGH!" skriker Lyssa osäkert mot gestalten.

"Ah, det leder mig till fäderna" säger Aegeia som inte alls lyssnar på Lyssas klagande.

Lyssa blir irriterad på att ängeln inte hör på henne och undrar om den ens har några öron.

Ängeln fortsätter: "vardera barn måste ha olika fäder. Om det inte blir tvillingar eller trillingar då de så klart har samme far".

"Du lyssnar ju inte på vad jag säger!"

"Och all kärlek ska gå till barnen så du får inte, under några omständigheter, gifta dig".

"Men hur hade du tänkt att det skulle gå till då? Ska jag bara gå fram till någon kille och säga 'hej, jag är Lyssa, vill du ha ett barn med mig?'"

"Den var rätt bra, den borde jag skriva ner...", fnissar Lyssa för sig själv som för en stund kommer bort från alla konstigheter.

"Du får icke hava något arbete eftersom ditt liv bara får kretsa runt dina barn, så du får skaffa pengar från andra håll. Barnen får växa upp när de som småbarn har lärt sig alla nödvändigheter som att gå och prata, och de får växa upp från barn och tonåring och från tonåring till ungdom när de har uppnått goda insatser i skolan. Till sist så nämner jag att en melodi kommer att spelas när du har blivit havande så att du vet att du har lyckats."

Den underliga änglalika gestaltens massa börjar tyna bort. Lyssa ville bli av med henne men nu har hon för många frågor. Aegiea viskar en sista sak till henne: "Jag vakar över dig".

Lyssa blir ensam kvar, chockad.

"Men VARFÖR?!"

 

 

 

 

 

 

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Då har min 100 baby challenge börjat! C:

 

Detta var en prolog där man får en presentation av huvudpersonen Lyssa och hennes utmaning. Mer fakta än så här får man inte än så länge men längre fram i utmaningen kommer mer....., liksom.. Det hela ska vara lite mystiskt så mer säger jag nog inte. Aegeia betyder ljus, om det var någon som ville veta det.. Nästa del, och början av själva utmaningen kommer snart C:

Orginala inlägget från 4 jan 2012.

Jag har bestämt att byta från myaltersims.blogspot.se till altersims.bloggplatsen.se. Jag gillade blogspot för att det inte fanns någon reklam på den sidan men jag ticker att den är rörig och svår att jobba med. Jag trivs bättre med bloggplatsen, här där jag också har min lilla personliga blogg. Så jag kommer under en tid flytta över de flesta inlägg från den gamla bloggen till den här. Jag vill försöka bli mer aktiv dessutom, mitt uppdaterande av min 100 baby challenge går långsamt :7

För er som kanske inte har följt min gamla simsblogg så kan jag säga att jag kommer att skriva på en 100bc och kankse mer om mitt spelande. Jag kommer med en berättelse så småningom när jag till slut får den klar, jag är så jävligt lat...

Jag heter einebrant på thesims3.com och ni får gärna bli vän med mig där.

Simma lugnt eller helt oansvarigt